Texter

Här är några texter som har skrivits av föreningens medlemmar. Har du en text som handlar om Helga Holm eller ngt liknande så skicka den till mig så lägger jag upp den här nedan.
– Webmastern

Nordlandsbåtar

Av Erik Imamura

Med revat segel i kuling utanför Möja, juni -92 I större delen av Norden har man genom tiderna utvecklat båtarna och tagit emot influenser från andra sjöfartskulturer. Idag är det svårt att se släktskapet med de båtar som seglade längs våra kuster under medeltiden. Vid Nordnorges atlantkust har däremot en obruten tradition av båtbygge med anor från vikingatiden bevarats ända in i början av 1900-talet. Båtarna har utvecklats och förbättrats i enlighet med nya krav och kunskaper men de karaktäristiska dragen har bevarats oförändrade. Under andra halvan av 1900-talet har traditionen åter tagits upp. Även om mycket av den enorma kunskap som fanns gått förlorad har stora delar kunnat bevaras genom folk som var med när båtarna ännu var i bruk. Idag representeras detta arv i första hand av nordlandsbåten och åfjordsbåten.

Man har diskuterat mycket varför båtarna bevarats så oförändrade. En del elaka tungor har hävdat att det i första hand är frågan om styvnackad konservatism som medfört att man hållit fast vid gamla och sämre lösningar. Det kan nog ligga något i att de norska fiskarna var stolta över sina båtar och ovilliga till förändringar men man ska också tänka på att båtarna var de här människornas levebröd. Båtens sjövärdighet var avgörande för om man skulle få mat på bordet eller drunkna i en storm. Båtarna användes i kustböndernas dagliga liv i Nordland Fylke för transporter, fiske, mm. Under vintern seglades de största båtarna upp till Lofoten för att fiska torsk. Villkoren var extrema. Man var borta från hemmet i flera månader under den svåraste årstiden. Havsvatten kan bli flera grader kallt innan det fryser till is. Nordnorge är känt för sitt nyckfulla väder där stormar, ibland med orkanstyrka, kan blåsa upp snabbt och utan förvarning. Fisket var något av ett lotteri. Det kunde slå fel flera år i rad och sedan kunde man under en månads tid få så mycket torsk att det räckte för att betala av alla lån man tvingats till, köpa ny utrustning och ändå spara en ordentlig summa. När torsken gick till kunde fiskarna slita med de tunga näten nästan dygnet runt för att hinna få ut så mycket som möjligt. Det finns statistik från några år under slutet av 1800-talet som visar att antalet båtar i bruk inte motsvarade nyproduktionen, det tycks ha varit ett ganska stort svinn. Drunkning var en mycket vanlig dödsorsak i Nordland. Anledningen till att man utsatte sig för dessa påfrestningar och risker var antagligen chansen att göra stora pengar. Möjligtvis fanns också en viss längtan efter den frihet som livet som ”egen företagare” till havs gav, jämfört med det bundna statarlivet på land.

Nordlandsbåtar byggs i storlekar från omkring 5 m löa (faering) upp till ca 16 m (femböring). Större båtar har vanligen en löfting, en liten hytt i aktern. På de största femböringarna kan det finnas fyra kojer och en liten kamin trångt hopklämda i löftingen. Båtarna är smäckra men mycket sjövärdiga och med god lastförmåga. Riggen består vanligen av stor och toppsegel. De minsta båtarna har ofta bara storsegel. Under slutet av 1800-talet började spri- och gaffelriggar även att bli populära. Dessa riggar var egentligen inte effektivare. Jag har själv varit med om att med en råsegelriggad båt segla brallorna av en hel flock spririggade på en bana som innefattade kryss.

Ibland blir allting upp och ned…

Av och med: Erik Imamura

”Vaknar vid åttatiden. Vinden är västlig, bara ett par meter per sekund, och vi lägger loss med en gång. Tre man ombord. Vi sätter storseglet och intar frukost ombord medan vi lugnt och majestätiskt seglar norrut, bidevind för babords hals. Solen skiner, högsommar-väder. Jämstens höga klippa passerar sakta på babords sida. Innan vi är framme vid Järnafjärdens norra strand är frukosten uppäten och undanstuvad. Vi stagvänder och sätter toppseglet, går bidevind söderut för styrbords hals. Ulvsundet syns nu rätt föröver på någon sjömils avstånd. Vinden är fortfarande mycket svag men om vi slipper kryssa bör vi vara framme om mindre än en timma. När vi passerat sundet mellan Koholmarna och Mörkö har vi drivit så mycket åt lä att det börjar bli dags att stagvända, om vi inte vill segla in i vassen vid Mörkös strand. Plötsligt mojnar vinden helt, varpå det kommer några svaga pustar från olika håll. Vi slår och när vi lagt oss på den nya bogen blir vinden åter stadig och något kraftigare än tidigare. Alla tre flyttar upp på babords reling och Findir skjuter fart. Jag sitter vid rodret och håller också skotet. Jag ser hur vattnet mörknar framme på babordssidan och hinner precis ropa en varning till de andra innan vindbyn träffar oss. Ena handen håller rodret. Med den andra matar jag ut lagom mycket av skotet, håller lä reling kanske en halv decimeter över vattenytan. Vi burkar för fullt, alla tre. Så, utan förvarning, vrider vinden ca 30 grader åt höger. Stor och toppsegel backar och vi släpper allt och kastar oss upp på styrbordssidan. När jag vänder på huvudet ser jag hur vattnet forsar in över babords reling. Det är bara att klättra upp på utsidan av bordläggningen och begrunda missödet. Findir flyter med masten pekande rakt åt sidan och seglen satta. Överallt flyter lådor, ryggsäckar, durkar, åror och andra prylar omkring.”

Alltid lika överraskande Det här var tredje gången jag var med om en nordlandsbåtskapsejsning och varje gång har det varit lika överraskande. De två tidigare gångerna har jag dock i efterhand kunnat titta på det som hänt och konstatera att vissa misstag begåtts som bidragit till kapsejsningarna. Man lär sig av sina misstag, förhoppningsvis. Vad jag lärt mig av den sista kapsejsningen är tyvärr bara att hur bra och försiktigt man än seglar så kan man aldrig gardera sig hundraprocentigt mot olyckor.

Efter första gången jag kapsejsade, sommaren -93, har jag intresserat mig särskilt för säkerhetsfrågor. Förutom mina tre riktiga kapsejsningar har jag också genomfört fyra kapsejsningsövningar, deltagit i säkerhetsseminarier och plöjt igenom all intressant litteratur om båtsäkerhet jag kunnat hitta. Det finns mycket att säga om hur man förhindrar kapsejsning men här tänkte jag i första hand skriva om mina erfarenheter om vad man kan göra när båten väl ligger där med kölen i vädret.

Bara masttoppen stack upp Första gången jag kapsejsade var båten i enlighet med nordlandsbåtens traditioner barlastad med ca 900 kg sten. Läser man vad norrmännen skriver så skall stenarna rulla ut när båten lägger sig helt på sidan vid en kapsejsning. Det lär ha hänt att båtar dragits ner men flutit upp efter ett tag, då stenarna rullat ut, men jag har inte någonstans hittat någon rapport om att en båt skulle ha sjunkit för gott. Findir sjönk i alla fall och lade sig stadigt på ca 8 meters djup. Masten stack upp nån decimeter över ytan, utan den hade vi haft mycket svårt att hitta henne. Som det nu gick kunde vi skicka ner en dykare nästa morgon som plockade ut barlasten så att hon flöt upp. Tittar man i efterhand på hur Findirs barlast var utformad så visar sig vissa brister. Stenarna var för stora och många var kantiga till formen. Mitt över barlasten låg en toft som var delvis fastkilad mot bordläggningen och som kan ha hållit kvar den. Dessutom var den täckt av all packning och en presenning. Antagligen hade Findirs barlast rullat ur om den varit riktigt utformad. Vi tyckte dock inte att det var värt risken att behålla stenarna utan tillverkade vattentankar av plast som ersättning. De är inte vackra men har funkat hyfsat och när Findir nu i somras alltså kapsejsade för andra gången flöt hon fint och kunde t.o.m. ösas.

Chockartad upplevelse
Båten lägger sig normalt på sidan med masten pekande horisontellt ut vid en kapsejsning. Första gången det händer är alltid en chockartad upplevelse, oavsett hur väl förberedd man är. Även vid övningar händer det att deltagare vittnar om hur skrämda och överraskade de blev när båten faktiskt välte och de hamnade i vattnet. En känsla av overklighet infinner sig. Mer eller mindre allvarlig omdömes-försämring, enbart på grund av chocken, uppstår. Vid ett tillfälle har jag varit med om att en besättningsmedlem som greps av panik började klättra på en annan, som då trycktes ned under vattnet…

Man ska komma ihåg att det vanligtvis inte är särskilt farligt att kapsejsa. Inomskärs under högsommaren är risken för personskador liten. Den allvarligaste förlusten jag varit med om var när en kvinna på besök i Sverige förlorade en väska med pass och pengar i. Om man är väl förberedd så är risken för att något allvarligt ska hända nästan obefintlig.

Ha en handlingsplan!
Det är viktigt att hövitsman i förväg är medveten om risken och har en handlingsplan klar i huvudet. Det är inte säkert att man har så många aktiva hjärnceller att arbeta med när olyckan väl är framme. Genom att ta det lugnt och visa att man har situationen under kontroll hjälper man också andra att hålla humöret uppe. Hövitsman bör så mycket som möjligt dela ut arbetsuppgifter till besättningen. En sysselsatt besättning hinner inte oroa sig lika mycket. Samtidigt får hövitsman tid över att hålla uppsikt över helheten och planera framåt. Här följer en liten lista över åtgärder som jag finurlat ut för att slippa tänka när hjärnan är i chocktillstånd:

1. Räkna besättningen. Se till att det finns rätt antal huvuden över vattenytan, att ingen är skadad och ingen har panik.

2. Nödsignalering. T.ex. med handsignaler, nödraketer eller radiotele-foni. Bör skötas av någon ur besättningen så att hövitsman får tid att tänka på annat. Avge inte några nödsignaler av bara farten, om inte kapsejsningen faktiskt är en nödsituation.

3. Samla saker. Besättningen ska, om det inte är riskabelt, försöka samla så mycket som möjligt av de saker som flyter omkring runt båten för att begränsa materiella förluster.. Seglet kan användas som uppsamlingsplats för att förhindra att tunga prylar sjunker. Folk som inte har några uppgifter kan samlas på skrovet. Det är då bäst att stå på kölsidan för att förhindra att båten lägger sig upp och ned.

4. Vänd båten. Några ur besättningen lägger loss vanten på den övre skrovsidan. Övriga står på kölen och får därigenom båten att resa sig. Masten ligger kvar horisontellt i vattnet medan skrovet vrids på rätt köl. Ibland hakar masten upp sig i andra tampar som då också måste läggas loss, t.ex. hals, fall, skot, osv. När båten är på rätt köl igen visar det sig ofta att förvånansvärt mycket saker ligger kvar i den. Det är alltså smart att redan direkt efter kapsejsningen försöka förhindra att båten går runt längre än nödvändigt.

5. Gör ett försök att ösa. Börja med att röja undan alla föremål som vilar mot skrovet och tynger ner det. Besättningen samlas utanför båten, längs sidorna medan någon eller några lägger sig och flyter på flytvästarna i båten med hinkar och tunnor beredda. De längs sidorna har som uppgift att balansera skrovet, utan att tynga ner det, så att man inte tippar in vatten över relingen. Om båten har tillräcklig flytkraft och sjön inte är för grov så kommer nu skrovet mycket sakta att börja höja sig. När relingen ligger i nivå med vattenytan är det dags för kompisarna i båten att resa sig och ösa sk*ten ur sig. När de blir trötta får man byta av, det gäller att ösa ut snabbare än det rinner in. Allt eftersom vattennivån sjunker kan fler och fler hjälpa till. När båten är torr kan man ro in till land. Eller, om man tillhör den hårda skolan, trassla ut riggen, resa masten och segla vidare.

6. Funkar det inte att ösa? Antingen kan man kalla på hjälp med någon nödsignal och sen bara samlas i båten och vänta. Om man räknar med att få vänta länge bör man leta fram alla användbara kläder man kan ur packningen att ta på sig, för att motverka nedkylning. Särskilt viktiga är regnkläder. Ett bättre alternativ är kanske att försöka ro in till land. Om den inte ligger för djupt så brukar det faktiskt gå förvånansvärt bra att ro en vattenfylld båt

Kallt vatten
Att klara sig om man ofrivilligt hamnar i Östersjöns vatten kan vara lite knepigt, särskilt under vår och höst när vattentemperaturen är som lägst. Till att börja med kan man konstatera att vattnet i Östersjön alltid är kallt. Även under sommaren ligger vattentemperaturen ofta under 20 grader. Det innebär att en normalt byggd person, iklädd vanliga sommarkläder, förr eller senare fryser ihjäl.

Hyperventilering
Första problemet som kan uppstå om man överraskande hamnar i riktigt kallt vatten är hyperventilering, alltså att andningen blir häftig och okontrollerad. Det lär ha hänt att folk gått ner med huvudet under vattenytan utan att ta sig upp igen. Köldchocken har fått dem att dra häftigt efter andan och de har då fyllt lungorna med vatten och drunknat omedelbart. Ett annat problem är att allt för stor syretillförsel, vilket blir följden om man är klok nog att hyperventilera ovanför vattenytan, leder till höjt pH-värde i blodet. Detta i sin tur försämrar omdömes-förmågan. Effekten uppstår efter ca 30 s. Prova själv – snabb gratisfylla! Det här är förstås inte så lyckat i en kritisk situation där det är extra viktigt att man tänker klart.

Drunkning
Nästa problem som kan uppstå är vanlig drunkning. Det finns ett enkelt sätt att skydda sig: Är man inte elitsimmare med superfysik så ska man ha flytväst på! Vad gäller västens utformning så skall man tänka på att den viktigaste egenskapen är att den är påsatt. Är man simkunnig räcker oftast en lätt och bekväm seglarväst. Ett annat bra alternativ är en uppblåsbar väst. Den är bekväm och göms lätt under kläderna men är tyvärr rätt dyr. Under tuffare förhållanden är det viktigt att västen är tillräckligt stor och försedd med grenrem. Efter ett tag kommer en väst utan grenrem att glida upp över huvudet och den blir då helt verkningslös. När händerna har hunnit bli ordentligt avkylda klarar man inte heller att rätta till västen.

Hypotermi
Den sista, och kanske allvarligaste risken vi utsätts för i vattnet är hypotermi, nedkylning av kroppen. Den största förlusten av kroppsvärme uppstår genom att kallt vatten strömmar förbi huden och kyler den. En räddningsdräkt kan vara en bra investering för den som är ute på vattnet ofta. Den är helt vattentät och dras åt kring handleder, ben och ansikte. På så sätt förhindrar den vattenströmning. De bästa fungerar i princip som torrdräkter. Dessutom är de försedda med isolering som samtidigt fungerar som flytelement och alltså ersätter flytvästen.

Har man ingen räddningsdräkt är det bra om man kan ha regnkläder på. De ska då vara helt knäppta och ordentligt åtdragna kring midja, hand- och fotleder samt ansikte för att hålla vattnet intill kroppen stilla. Yllekläder är också bra. De värmer även när de är blöta, i motsats till bomullskläder. Finns möjlighet att ta sig upp ur vattnet så bör man utnyttja den, även om vinden känns kall. Värmeförlusten genom dunstning är mycket mindre än den genom vattenströmning. Kan man åtminstone hålla delar av kroppen ur vattnet är också det till hjälp. En annan åtgärd är att samlas flera stycken tätt tillsammans och på så sätt dela lite av kroppsvärmen och samtidigt skydda de inre i gruppen mot strömning. Normalt sett bör man undvika att röra sig när man ligger i vatten. Om man inte är klädd i en fullständigt tät isolerdräkt så kommer varje liten rörelse leda till att nytt kallt vatten kommer in till kroppen. Inga åkarbrasor alltså! Det bästa är att krypa ihop i fosterställning och ligga still.

När man utsätts för nedkylning bör man tänka på risken att drabbas av försämring av omdömet och, kanske framför allt, humöret. Det är lätt att t.ex. ge upp, även om oddsen ser bra ut, och bli apatisk. Det är också vanligt att man surnar till och tycker att alla andra gör fel. Det viktigaste är att samarbeta och inte ge upp. Ett gräl är definitivt inte så bra i en överlevnadssituation. Den här typen av reaktioner kan förstås också uppstå när man är hungrig (lågt blodsocker), sömnig, utsatt för stress eller utmattad på annat sätt. Man kan vara beredd på de här reaktionerna hos sig själv och på så sätt motverka dem innan de hinner ta överhanden.

Vad gäller alkohol som medel mot nedkylning är det inte helt lyckat. Alkoholen öppnar blodkärlen i armar och ben och nära huden. När blodet strömmar till upplevs det som värme men i själva verket transporteras bara värmen bort från de viktiga organen i kroppens centrala delar och nedkylningshastigheten ökar. Nedkylning i kombination med alkohol kan dessutom ge en särskilt stor omdömesförsämring.

Annonser